-

Känner mig hjälplös... rastlös...förtvivlad.
Har ett krig i mit huvud.
Känslor måste slås bort dagligen, men det är inte hållbart.
Dom finnas kvar, dom byggs på och tillslut så brister det.
Jag har alltid varit bra på att inte ta upp för mycket energi av andra människor.
Jag pratar inte när jag är ledsen eller nere, och oftast döljer jag det bra.
Men nu, nu känns det som det märks hela tiden.
Det går att se igenom mig.
Det har blivit för svårt.
Jag kan börja gråta närsomhelst.
På bussen, på ett fik, hemma, ute, närsomhelst.
Det kommer. Jag kan inte kontrollera det.
Det gör mig rädd.
Rädd för mig själv, det här är inte jag.

Just nu vet jag inte vad som håller igång motorn.
Det svartnar mer och mer i ögonen.