-

Inatt va den värsta natten på länge.
Jag kunde inte sova, så jag låg och tittade på lite dålig tv.
Sen somnade jag till, i en kvart, och det va hemskt.

I drömmen låg jag i soffan, precis som jag gjorde i verkligheten.
Jag använde laptopen och surfade runt på olika sidor.
Sen hör jag hur någon dammsuger, och jag förstår inte riktigt vad som händer.
Då ser jag mamma. Det är mamma som kommer in i vardagsrummet och dammsuger.
Hon skrämmer mig, för hon går i sömnen, och hon ser läskig ut.
Så jag försöker väcka henne, men jag kan inte prata. Jag kan verkligen inte få fram ett ljud.
I ren rädsla hittar jag något litet att kasta på henne, så hon kanske vaknar till.
Men hon blir ursinning. Allt jag tänker är att jag måste vakna, jag måste vakna. Då tar hon
något stort och slänger det på mitt huvud.
Och jag vaknar. Svettig, rädd och förstörd.

Jag tittar på klockan, fyra på morgonen.
Jag ville ringa någon, men vem ringer man fyra på morgonen för att man drömt en mardröm?
Jag satte mig i köket och rökte under köksfläkten.
Visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Jag tänkte igenom drömmen om och om igen innan sömnen slog till.
Det jag kom fram till var att mitt undermedvetna har lackat på mig.
Jag är rädd för att tänka på mamma.
Jag pratar inte med henne.
Och det va ju det drömmen handlade om, right?

Jag kanske behöver hjälp.

-

Det har gått ett halvår nu.
Eller ja, det hade gått ett halvår ganska precis, samma dag som jag fyllde år.

Ett halvår, som jag inte minns mycket alls av.
Det som är nu, kommer jag inte minnas om ett halvår till.

Det känns även som att nu förväntar sig dem flesta att jag ska ha sörjt färdigt.
Men jag har ju inte ens börjat.
Jag vågar inte börja.
Jag gråter hellre sönder och samman, skriker min röst hes och bankar huvudet i väggen då och då, än att börja sörja på riktigt.
Det är väl då det blir verkligt?
Tänk om jag inte kan hantera det?

Jag vill att någon förstår, men jag vet att det inte går.
Jag vill att någon ringer och frågar hur man mår, och mena det.

-

Lite konstigt, oroväckande? Underligt.
Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud som jag vill försöka fånga och skriva ner innan det försvinner, men jag verkar aldrig lyckas hinna.
Och när jag väl tar mig tiden att sitta ner och skriva allt jag vill, så kan jag inte.
Man kan ju bli smått frustrerad på sig själv ibalnd alltså.

Så, läget just nu?
Det verkar inte bli bättre.
Idag kände jag på en¨gång när jag vakna att jag borde spenderat dagen i sängen med täcket över huvudet. Men idag var jag tvungen att åka iväg på ett möte. Så jag gjorde det.
Zooombiiieeehh zooombiiieeeh va jag, typ.
Kommer ingenvart i mitt huvud heller.
Vad jag än börjar tänka på så verkar jag inte kunna få ut något positivt av det.
Det är väl början på slutet.