-

Det är så kallt i den här lägenheten! Brr!
Har suttit och spelat Donkey Kong Returns hela dagen i princip, ligger på sista världen och sen den fruktande bossen. Jag blir nervös av det här spelet, det är inte alls som det gamla från 94. Här ska man minsann hitta pusselbitar och grejer. Men det är roligt! Utmanade! Inte så bra för oss med sämst tålamod, om jag dör fem gånger på samma bana så stänger jag av det och sätter igång det efter tjugo minuter igen.
Isåg även igår att jag har ett gäng hyrfilmer hemma som skulle lämnats tillbaks för en vecka sen, jag har verkligen stenkoll på dagar och datum, not. Det jobbiga är bara att jag lämnat in ett CV där, hur bra ser det ut om man kommer dit med filmer som är en vecka försenade? Får väl skicka dit någon annan med lite pengar.
Imorgon är det julklappsutdelning ute i Älmsta! Det kommer bli mysmysmys.
Nej, dags att träna, tända ljus och dricka te. Kanske fixa lite Luciafika när jag ändå är i farten?

-

Jag vet att det kan vara lite taskigt att klaga på snöplogare, dem har ju ganska mycket att göra under vintern och det är ju inte alltid lätt att se till att gåvägarna är i bra skick när det snöar konstant, och jag brukar vanligtvis inte alls klaga över just snöplogning, men...
Imorse när jag var påväg till ett möte så hände något så surrealistiskt att jag fortfarande inte riktigt förstår att det faktiskt hände. För där gick jag, på en liten väg, minding my own buisness, när jag ser en stor snöplogare svänga in på vägen, och jag tänker, nej, inte en chans att jag kan lyckas klämma mig förbi bredvid den, hur tänkte han nu? Men han kör på. Även fast han såg mig, och att det bara var tio meter kvar tills jag kunde svänga av från vägen. Jag stannar, undrar fall han tänker göra ett försök att svänga av åt sidan, fast det inte riktigt går, eller backa ur, så att jag kan komma förbi. Men nej. Där står jag och ser dum/förvirrad ut och han stannar, framför mig, och förväntar sig att jag ska gå i en meter hög snöhög bredvid. Med tanke på att han blockerar hela vägen, så har jag inget val. Så jag får stampa in i den meter höga snön och titta argt på honom medan han kör vidare. Jag fick snö upp till knäna och blev blöt. Visst, man blir blöt av snö ändå, men ska man verkligen behöva göra allt för snöplogaren, som ändå såg mig komma gåendes? Han kunde förtusan ha väntat i en halvminut så jag kunde sprungit ur vägen för honom.
Men efter det lilla missödet går jag vidare till mitt möte. Vi skulle ut på en jobbjakt, här i Norrtälje. Visst, okej tänkte jag, jag behöver desperat ett jobb och man kanske får ett bättre bemötande om jag ställer några frågor istället för att kasta ett CV i deras ansikte. Och det var två ställen som faktiskt behöver personal just nu. Så dit ska jag bege mig imorgon med CV i högsta hugg. Sen sa även min jobbcoach att det kan hjälpa om han ringer och berättar lite om vem jag är, så att arbetsgivaren inte behöver oroa sig för att jag slänger saker i kunden ansikte, eller så. Så det blev en bra början på dagen, trots allt. Jag är inte det minsta bitter idag. Det känns... ovanligt, men bra!
Ska snart bege mig ner mot staden och hjälpa vännen hitta julklappar, sicken tur att jag redan är klar med allas. Kalas.

-

Mitt försök till att göra ett pepparkakshus, well, det gick inte alls.
Först och främst, hur är det tänkt att man ska lyckas limma ihop ett helt hus med sockerklister som torkar på en minut? Jag lyckades sätta ihop tre väggar, varav en vägg dog, och taken låg och stirrade på mig. Tusan! Kan jag ha tänkt då, och genast kom silvertejp springades förbi som en tanke, men nej, jag hade ingen hemma!
Så jag gjorde det jag kunde. Jag klistrade på non-stop på taket, kristyrera sidorna och åt en och annan polkagris under mitt projekt.
Sen kom pojkarna över, och pepparkakshuset försvann i ett nafs.
Så, pepparkakshuset var del ett i mitt försök till att bli julig.
Del två var att jag sprang ner till förrådet och hämtade alla adventsljuslyktor jag kunde hitta (3), och satte ut i fönstren, men jag har fem fönster. Så en ljuslykta står i vardagsrummet, en står i köket och en står i rummet med gitarrer, piano, pantburkar, lakan, täcken, ja allt som inte riktigt får plats någonannanstans. Jag hittade även en advenstljusstake, som jag placerade i ett fönster. Vilken tur för mig att den redan var fixat och klar, med mossa och svamp, tomtar och renar. En liten svart julgran hittade jag också, det är där alla julklappar är placerade nu. Fast inte riktigt under granen, för den är lika liten som en halv vinflaska, så dem ligger liksom spridda runt om.
Så det är lite jul, här i huset.
Idag kommer även Donkey Kong! Och jag har väntat så länge att jag blir helt tokig. Jag vill ha det nu nu nu!
Men först ska jag kolla hur bussarna går till min söta vän. Knäck, Amelie, kramar och te står på schemat.

-

Verkar som att det är en hel del som lyckats få denna otroligt konstiga influensa/virus/förkylning, är det år 2010s influensa?
Min börjar i alla fall ge med sig verkar det som.
Nu kan jag i alla fall visa mig ute i en halvtimme utan att behöva slänga mig i sängen som en strandad val när jag kommer hem.
Men den är konstig, denna sjukdom.
Jag kan fortfarande inte riktigt svälja utan att det gör förbannat ont.
Men å andra sidan, jag snorar inte ut min hjärna längre, jag hostar inte upp mina lungor och jag har inte konstiga feberyror om south park.
Annars då?
Jo, jag söker jobb, som vanligt.
Men jag har en bra känsla i magen att snart kommer jag få en anställning någonstans, wo!
Ska nog börja med att plugga upp mina gymnasiebetyg till våren, behöver bara få besked om fall jag blev antagen eller inte. Så det kommer jag pyssla med under våren.
Sen får vi se, jag tror jag tänker säka lite olika utbildningar här och där till hösten 2011, funderar starkt på om det kanske är dags att jag tar tag i socionomutbildningen eftersom det är den som känns så rätt. Synd bara att det är galet svårt att komma in, men jag är en fighter så jag ska banne mig lyckas!
Jg har fortfarande planer på att lämna denna staden, men det är lättare sagt än gjort.
Det är inte många som vill hyra ut en bostad till någon som inte har fast inkomst och inte har haft det på ett bra tag. Men som sagt, jobb. I got a feeling.

-

Nu har jag legat helt däckad i två veckor.
Feber, hosta, halsont, snor, öronont poch slem.
I lördags började mina ögon gegga ihop sig och bli sinnessjukt röda, så jag sa till mig själv att jag sk ringa en läkare om det inte gått över på måndag, idag.
Och det har inte gått över, ingenting har gått över.
Jag lever på ipren, halstabletter och yoghurt.
Men sen läste jag även på iprens grej, att man måste kontakta en läkare om ingenting har gått över inom fem dagar. Oj då, tänkte jag, som knaprtat det som tusan i två veckor, fast max tre om dagen, eller någon gång har det blivit fyraa om jag vaknat mitt i natten hundra gånger för att jag har ont.
Men i alla fall, jag ringde läkare och berätta läget och hon sa att det låter som jag har en virusinfektion som spridits sig till ögonen.
Oh.. yay?
Dem hade inga tider idag, men jag skulle ringa husläkare vid halv fem.
Jag är så trött på vara sjuk att jag minns inte ens hur det är att vara frisk, men det verkar awesome.

-

Imorgon har det gått ett år sen cancern tog mamma.
Ett helt år.

Jag har kommit fram till följande:

- Jag har inte åstadkommit ett skit.
- Jag minns ingenting av vad jag gjort eller vad som hände under det första halvåret efter hennes död.
- Jag är olidligt ensam.
- Jag klarar inte av någonting hur mycket jag än kämpar och försöker.
- Tre liv har tagits ifrån mig på ett år.
- Jag har tappat fotfästet.
- Jag har slutat bry mig.

För att lista några saker, men det är dem som är ständigt pågående.
Det här är inte ett tyckasyndomsigsjälv inlägg.
Det här är ett konstaterande, hur jag ser på mitt liv.
Jag har under ett år sökt över femhundra jobb.
Jag har varit på minst sju intervjuer.
Jag har slussats fram och tillbaka av arbetsförmedlingen.
Jag har inte fått en anställning.
Jag lever på dem sista försäkringspengarna efter mamma.
Jag har unnat mig en resa till Cypern.
Jag behöver ett jobb innan februarimånad är slut, annars åker jag ut.

Jag är så glad för alla runtomkring mig, alla som verkar komma någonstans, som lyckats hitta rätt. Mina vänner som lever sina nya liv, med sina nya bekantskaper, pojkvänner och jobb. Min syster som kämpar som tusan för att gå ner i vikt, min lillasyster som tog det stora steget och flytta till Åland för att studera. Jag önskar er alla all lycka som finns att ge.

Någondag kommer jag nog också vidare.
Jag har inte så mycket kvar att förlora.

-

Det är så kallt!
Och det kommer bara bli kallare!
Inte helt okej med det, vilka är på att dra utomlands några månader?
Sol, värme, stränder och sena nätter.
Prrprr i hela kroppen.
Det gick bra på jobbsökargrejen idag.
Ett café sökte personal så jag passade på att lämna in ett CV, även fast det är galet långt bort.
Men jobb som jobb, jag behöver det.

-

Har verkligen haft fullt upp den senaste tiden.
Det har varit mycket roliga saker som har hänt, vilket känns bra.

Imorgon ska jag iväg på jobbsökardag, eller jobbjakt.
Vilket innebär att man springer runt med sitt CV och personliga brev till olika ställen i Stockholm, frågar om dem anställer, lämnar CV, ber dem skriva på ett papper som visar att man faktiskt har sökt jobb och sen redovisar alltsammans för coachen och resten av dem som kommer medverka. Visst låter det spännande? Nej, det är det verkligen inte.
Det är jobbigt och frustrerande att ständigt få höra nej nej nej.
Men å andra sidan, på fredag ska jag träffa min kontaktperson.
Eller min och min, vi ska fika och se fall vi funkar ihop, vilket jag verkligen hoppas.
Och då får jag en anställning helt enkel.
Men det är inte en heltid, eller ens deltid, så det är ju bra att jag timvikar som barnskötare också, och eventuellt har ett till jobb på gång.
Det här med EN fast anställning på heltid finns bara inte.
Man får ta lite här och lite där.

-

Författardrömmar. Tecknardrömmar. Höstmörker. Cigaretter. Förkyld. Oförmögen. Deprimerad. Tomhet. Ensamhet. Komplex. Stress. Fast. Borta. Möten. Hyra. Tak. Kallt. Borta. Vilse. Nedslagen. Studera. Vilja. Tankar. Sömnlös.

-

Jag har en plan, jag vet bara inte riktigt hur jag ska börja.
Planen är i alla fall att hyra ut lägenheten i andra hand och jag flyttar vidare.
Jag är väldigt intresserad av att kanske flytta till Australien i ett år, men jag känner mig inte helt säker på hur jag ska börja, vad som ska göras, hur man fixar ett jobb och en bostad.
Jag funderar även på om jag bara ska flytta till en annan stad, eftersom staden jag bor i nu inte har något mer att ge mig, och jag vill inte ha något av den. Här finns det bara gott om dåliga tider, minnen och ett liv jag vill lägga bakom mig. Så, om jag vill flytta härifrån, vilket jag vill, ganska omgående, så måste jag ha någonstans att ta vägen. Jag kommer vara kvar här i minst två månader till, då jag ska plugga upp mina gymnasiebetyg. Så jag undrar om jag kanske ska söka en utbildning, någonstans i Sverige, och bo i en studentlägenhet/rum, jag kommer inte behöva ta ett massivt studielån då jag kommer få in pengar från att hyra ut min lägenhet i andra hand. Men jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra. Just nu så är jag väl mest insnöad på att flytta från Sverige helt och hållet, ett år eller två.
Eller så sitter jag kvar här, i den här staden, och dör bort i det tomma intet.

-

NEJ, det här är inte okej Sverige!
Hur fan lyckades SD komma in i riksdagen?!
Vet människor ens vad dem röstar på?
Jag skäms.

-

Nu är klockan sju på morgonen och jag har inte lyckats somna än.
Jag ligger bara och tänker... nästa steg... vad är nästa steg? Vad gör jag nu?
Jag saknar ihjäl mig, det gör jag.
Det gör bara så förbannat jävla ont att jag får panik och kan inte andas och dunkar huvudet i väggen.

Vidare ska man. Men hur?
Vad gör jag nu?
Jag är deprimerad. Kan inte hantera verkligheten riktigt längre.
Ser ingen poäng med nåt längre, fast det har jag väl nästan aldrig gjort, men nu, nu gör jag det inte ens lite.

Ska jag fortsätta slåss mot arbetsförmedlingen eller bara böja mig och suga deras kuk?
Jag kanske borde sluta ligga handikappsförlamad i sängen och gråta.

Men just nu ser jag inget som kan ta mig ur det här mörkret, eller vad man säger.

-

2007/09/07 - 2010/09/13
<3

-

Kära arbetsförmedlingen,
Jag har en fråga till er, en fråga jag gärna vill ha svar på.
Jag har aldrig klagat, sagt emot eller gnällt, när ni har skickat iväg mig, eller begärt att jag ska skicka ansökningar till jobb som jag inte är kvalificerad för.
Jag har aldrig missat ett möte, som ligger två timmar hemifrån mig, och kostat mig sjuhundra kronor i månaden. Jag har aldrig vägrat att söka ett jobb, ett jobb som har krävt att jag ska antingen vara spansktalande, finsktalande eller ha en treårig utbildning eller yrkesvana av.
Jag har gjort precis allt ni har krävt av mig.
Jag tog inte ens ledigt när min mamma gick bort i cancer förra året, utan det var min dåvarande handläggare som begärde att jag skulle få vara hemma och sörja. Han är den enda vettiga jag har haft under dem 15 månader jag har varit arbetslös.
Nu, när jag olyckligtvis måste avliva min katt, det enda kvarlevande jag har sen min mamma gick bort, min katt, som var mammas katt, som har cancer, då blir jag nekad ledighet.
Ni förväntar er att jag ska gå på ett möte, en halvtimme efter att jag precis tagit bort något jag älskat så högt, för att jag än en gång ska sitta och lyssna på någon som berättar hur man skriver ett bra CV. Om jag inte går på det mötet, då kommer jag få frånvaro.
Jag begär en dag ledigt, en dag till att få sörja, att få vara hemma, att få bara vara jag.
En dag, för att mitt liv går sönder och jag försöker klara mig så jävla bra jag kan ändå.
Så min fråga är; bryr ni er ens om individerna ni ska hjälpa? Det är erat jobb att hjälpa oss arbetssökande. Om jag hade haft jobb, då tvivlar jag starkt på att min chef hade nekat mig ledigt EN dag.
Jag sörjer. Jag går under.
Och allt ni vill att jag ska göra, är att lära mig skriva ett CV och söka spansktalandejobb.

Tacksam för svar.
Sussie.

-

Men det är ju inte bra, det är inte bra någonstans.
Jag försöker verkligen överleva, jag försöker verkligen tro att det kommer gå bra.
Men varje gång jag tror att jag kan andas så händer något som får mitt hjärta att stanna.
Livet är helt enkelt orättvist.
Jag förstår inte varför det som händer ska ske just stackars lilla mig.
Men jag ska inte beklaga mig, för jag vet att ingen lyssnar ändå.
Jag ska inte tycka synd om mig själv.

Men jag förstår bara inte hur livet kan vara så förbannat jävla orättvist?
Jag tycker jag har varit med om allt man kan vara med, om inte för mycket.
Men nu ska en till dö av cancer?
Jag hatar cancer. Jag hatar ordet. Jag hatar sjukdomen. Jag hatar allt som har med cancer att göra. Jag vill vara glad, vill fortsätta klara livet, men vad kan jag göra när allt tas ifrån mig?
Så länge jag har tak över huvudet och mat på bordet borde jag väl hålla käften?
Men det är inte så jävla enkelt.
I december vet jag inte ens om jag har någonstans att bo.
Om tre dagar kommer någon jag älskar djupt och innerligt av hela mitt hjärta tas ifrån mig.
Och jag ska vara okej med det?
Det är så livet fungerar?

Jag vill verkligen, djupt och innerligt vara den person jag en gång varit, den där glada, positiva, inte rädd för nåt personen. Men nu känner jag mig mest bitter, jävligt ensam och otroligt cynisk.

Om jag dog innan så är det inget jämfört med hur jag dör nu.

-

Det är nätterna som är värst.
Det är då det är omöjligt att inte tänka på dig.
Och jag vill inte somna, samtidigt som det är allt jag vill.
Du dyker upp i mina drömmar, hela tiden.
Jag kan inte nå dig.
Så är det i varje dröm, hur dem än är.
När jag vaknar gör det så förbannat ont att jag hellre sliter ut mitt hjärta ur bröstkorgen, än känner hur det slår så hårt att det gör ont, och den totala saknaden, ensamheten, sorgen, ja allt, gör sig påmint på en och samma gång.

Jag kan inte somna.
För jag saknar dig.
Och att veta att du aldrig kommer tillbaks.
Att du aldrig kommer sitta i din soffhörna, äta dina Chrunyostbågar och titta på hem till gården igen. Att du aldrig kommer få träffa dina barnbarn. Att du aldrig kommer att få gå ut i solen igen. Att jag aldrig kommer få höra din röst igen. Allt du missar, allt du gjort och allt du aldrig kommer göra.

Jag har din gamla kofta på mig.
Den du tyckte om så mycket, men som jag tyckte va så ful.
Den har aldrig varit så fin som den är nu.
Den luktar fortfarande du, fast den har hängt undangömd i en garderob det senaste halvåret.

-

Danonino - Jordgubb/Banan.
Barnsligt gott.

Idag är det ännu en fredag.
För mig är det egentligen ingen skillnad på dagarna eftersom jag ändå inte brukar ha så mycket att göra om dagarna.
Men eftersom jag varit ute alla helger den senaste tiden, så ska jag hyra lite filmer idag, kanske köpa lite vin, och ta det lugnt.
Eller kanske inte.
Har inte så mycket pengar på kontot.
Och present ska införskaffas.
Och så är det fest imorgon, med sagotema.

-

Idag skulle det ha varit din 48-årsdag.
Vet inte om det är så passande att ens skriva grattis?
Man firar väl ändå födelsedagar för att hurra över att man överlevt ett till år?
Och det gjorde ju inte du.
Det är ju som att säga grattis till någon som fått missfall.

Jag saknade dig otroligt mycket i måndags.
Lyssnade på alla möjliga låtar som fick mig att gråta tills det inte gick mer.
Låtar som jag gillat hela tiden förut, men som fått en helt ny mening.

Muse - Guiding Light.
Det är din låt.


"... I can't feel you anymore".

-

Inatt va den värsta natten på länge.
Jag kunde inte sova, så jag låg och tittade på lite dålig tv.
Sen somnade jag till, i en kvart, och det va hemskt.

I drömmen låg jag i soffan, precis som jag gjorde i verkligheten.
Jag använde laptopen och surfade runt på olika sidor.
Sen hör jag hur någon dammsuger, och jag förstår inte riktigt vad som händer.
Då ser jag mamma. Det är mamma som kommer in i vardagsrummet och dammsuger.
Hon skrämmer mig, för hon går i sömnen, och hon ser läskig ut.
Så jag försöker väcka henne, men jag kan inte prata. Jag kan verkligen inte få fram ett ljud.
I ren rädsla hittar jag något litet att kasta på henne, så hon kanske vaknar till.
Men hon blir ursinning. Allt jag tänker är att jag måste vakna, jag måste vakna. Då tar hon
något stort och slänger det på mitt huvud.
Och jag vaknar. Svettig, rädd och förstörd.

Jag tittar på klockan, fyra på morgonen.
Jag ville ringa någon, men vem ringer man fyra på morgonen för att man drömt en mardröm?
Jag satte mig i köket och rökte under köksfläkten.
Visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Jag tänkte igenom drömmen om och om igen innan sömnen slog till.
Det jag kom fram till var att mitt undermedvetna har lackat på mig.
Jag är rädd för att tänka på mamma.
Jag pratar inte med henne.
Och det va ju det drömmen handlade om, right?

Jag kanske behöver hjälp.

-

Det har gått ett halvår nu.
Eller ja, det hade gått ett halvår ganska precis, samma dag som jag fyllde år.

Ett halvår, som jag inte minns mycket alls av.
Det som är nu, kommer jag inte minnas om ett halvår till.

Det känns även som att nu förväntar sig dem flesta att jag ska ha sörjt färdigt.
Men jag har ju inte ens börjat.
Jag vågar inte börja.
Jag gråter hellre sönder och samman, skriker min röst hes och bankar huvudet i väggen då och då, än att börja sörja på riktigt.
Det är väl då det blir verkligt?
Tänk om jag inte kan hantera det?

Jag vill att någon förstår, men jag vet att det inte går.
Jag vill att någon ringer och frågar hur man mår, och mena det.

-

Lite konstigt, oroväckande? Underligt.
Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud som jag vill försöka fånga och skriva ner innan det försvinner, men jag verkar aldrig lyckas hinna.
Och när jag väl tar mig tiden att sitta ner och skriva allt jag vill, så kan jag inte.
Man kan ju bli smått frustrerad på sig själv ibalnd alltså.

Så, läget just nu?
Det verkar inte bli bättre.
Idag kände jag på en¨gång när jag vakna att jag borde spenderat dagen i sängen med täcket över huvudet. Men idag var jag tvungen att åka iväg på ett möte. Så jag gjorde det.
Zooombiiieeehh zooombiiieeeh va jag, typ.
Kommer ingenvart i mitt huvud heller.
Vad jag än börjar tänka på så verkar jag inte kunna få ut något positivt av det.
Det är väl början på slutet.

-

Det är en svacka, det är väl så man säger det på ett fint sätt?
Man kan inte kräka ur sig sina känslor, för helt seriöst, vem fan skulle bry sig egentligen?
Jag vet ju själv att för min del hjälper det inte att prata om saker.
Det får inte känslan eller känslorna att försvinna, det får inte min hjärna att fokusera på något annat.
Jag vill kunna vara enkel, enkel och fri.
Men hur jag än försöker så ligger jag ändå sömnlös på nätterna och sover bort hela dagarna.
Det finns mer jag ville ha svar på. Vad gör man när man har kommit fram till en insikt man inte kan förneka längre? Hur mycket man än vrider och vänder på det?
Hur flyr man ifrån allt?
Alkohol? Droger? Är det det som gör att människan fortsätter?
Överlevnadsinstinkten?

Jag kommer aldrig förstå mig på människor.
För när jag väl tror att jag faktiskt har lyckats hittat någon som tycker jag är värd att ha kvar i sitt liv, så slängs jag bort lika snabbt.
Jag är väl hon den dära.
Och jag bryr mig faktiskt inte ett skit.

Jag har förlorat.
Men jag lever.
Är det verkligen så mycket att hurra över?

-

... and it finally hit me.

-

Dags att flytta?
Jag har tröttnat på den här staden, något olidligt.
Nu när jag kirrat ett jobb i stan, kanske är det dags att bege sig in mot stan?
Till någon förort kanske?
Men det är ju inte så enkelt att bara packa och dra.
Jag kanske bara behöver byta lägenhet?
Känns som jag vill starta något nytt, men vad?

Sjukheten ger inte med sig heller.
Feberyra igår och idag, en sönderhostad hals och snor överallt.
Skulle börjat jobba imorgon men jag fick säga nej.
Jag är helt enkelt alldeles för sjuk, för sjuk för att ens härda ut.
Känner mig svimfärdig efter att ha sprungit upp för en trappa.
(Brist på kondis bidrar nog en del också).
Men förhoppningsvis kan jag börja på torsdag, då ska bannemig sjukheten gett med sig.

-

Kul att jag har blivit jättesjuk när jag ska börja jobba nästa vecka. Not.
Ska in imorgon och skriva på anställningskontraktet i alla fall.
Sen till handläggaren i Sollentuna och säga att man fått jobb.
Får se när jag får börja jobba.
Inte så bra att gå runt och hosta ner alla kunder kanske?

-

Jobb jobb jobb jobb!

-

Börjar få spring i benen!
Det märks att våren har kommit indeed.
Rastlösheten är enorm.
Men jag fyller mina dagar med fikaing, städning och vin.
Vill bort bort bort.
Otroligt sugen på att åka ner till Göteborget en sväng och hänga.
Och en sväng förbi Skövde när jag ändå är i farten.
Kanske Örebro också?
Roadtrain in the Sweden!
Men största fokusen nu är att fixa ett jädra jobb innan jag får krupp.

-

.... argh?
.... hmpft?
.... pfft?
.... tss?

-

Idag är en dag dömd att misslyckas.

-

Jag? Montera ihop saker? Inte en chans.
Köpte en relativt billig och braig bokhylla igår, eftersom jag inte har några bokhyllor, typ.
Tänkte placera den i köket, eftersom allt ligger på köksbordet och skrivbordet.
Men, jag kan verkligen inte montera saker, det blir bara galet fel, eller så är jag för dum för att förstå instruktionerna.
Ikväll ska jag få besök i alla fall, då kanske det går bättre om man hjälps åt, eller?

Idag måste jag ner på stan och köpa en present till en vän också.
Jag tecknade en bild jag tänkte att hon skulle få, men jag är inte nöjd med den så det får bli något annat.
Väldigt pepp av att jag börjat teckna igen.
Eftersom jag väntar på att nästa bok i True Blood serien ska släppas så får jag helt enkelt fördriva tiden med något annat. Förutom att söka jobb och sånt då.
Jobb jobb jobb.

-

Skulle behöva ett jobb, en fast inkomst.
Behöver så många nya saker att jag inte ens vet vad jag ska börja med.
Jag har verkligen inte råd med någonting alls just nu.
Leva på sparpengar är inte så enkelt, och soc tänker inte ge mig något ekonomiskt stöd på ett år.
Jag vill försöka starta om på nytt nu.
Jag vill verkligen försöka ta mig framåt, men det är svårt.
En ny lägenhet vore jävligt bra.
En tvåa räcker fin fint, om hyran inte är över 5000 kronor i månaden, och det är typ omöjligt att hitta.
Fast fast fast.
Men jag försöker verkligen, tro mig.
Men vissa dagar går verkligen inte.

-

Frustration.

-

Nu drar jag till Cypern en sväng, vi ses!

-

Människor tycker att jag har ändrats, men jag tycker människor har ändrats.
Eller visst, till viss del har jag väl ändrats och fått nya perspektiv.
Jag är trött på alla spel helt enkelt.
Bättre att vara ärlig och säga till på en gång än att vänta?
Förut har jag väl alltid varit lite sån att jag låtit saker vara, för jag vill inte vara den som är den.
Men nu har jag börjat säga ifrån, och säga till när någon har gjort fel eller så.
Och då tycker människor att jag har blivit helt annorlunda?

Jag känner mig som en främling bland mina vänner.
Eller som ett spöke, jag syns inte.
Jag kanske aldrig har synts förut heller?
Mitt sällskap kanske inte är så roligt?

Eller är jag bara vilsen?
Eller ser jag saker som jag inte lagt märke till förut?

Jag känner mig bara otroligt ensam.
Väldigt, otroligt mycket, ensam.

Och ledsen.

-

Så jag drar till Cypern den 9/3, det känns som att det behövs.
Den här vintern har dragit ut på tiden alldeles för mycket.
Jag behöver sol nu.

Jag saknar mina vänner, vart håller ni hus?

-

Känner mig hjälplös... rastlös...förtvivlad.
Har ett krig i mit huvud.
Känslor måste slås bort dagligen, men det är inte hållbart.
Dom finnas kvar, dom byggs på och tillslut så brister det.
Jag har alltid varit bra på att inte ta upp för mycket energi av andra människor.
Jag pratar inte när jag är ledsen eller nere, och oftast döljer jag det bra.
Men nu, nu känns det som det märks hela tiden.
Det går att se igenom mig.
Det har blivit för svårt.
Jag kan börja gråta närsomhelst.
På bussen, på ett fik, hemma, ute, närsomhelst.
Det kommer. Jag kan inte kontrollera det.
Det gör mig rädd.
Rädd för mig själv, det här är inte jag.

Just nu vet jag inte vad som håller igång motorn.
Det svartnar mer och mer i ögonen.