-

Idag är en dag dömd att misslyckas.

-

Jag? Montera ihop saker? Inte en chans.
Köpte en relativt billig och braig bokhylla igår, eftersom jag inte har några bokhyllor, typ.
Tänkte placera den i köket, eftersom allt ligger på köksbordet och skrivbordet.
Men, jag kan verkligen inte montera saker, det blir bara galet fel, eller så är jag för dum för att förstå instruktionerna.
Ikväll ska jag få besök i alla fall, då kanske det går bättre om man hjälps åt, eller?

Idag måste jag ner på stan och köpa en present till en vän också.
Jag tecknade en bild jag tänkte att hon skulle få, men jag är inte nöjd med den så det får bli något annat.
Väldigt pepp av att jag börjat teckna igen.
Eftersom jag väntar på att nästa bok i True Blood serien ska släppas så får jag helt enkelt fördriva tiden med något annat. Förutom att söka jobb och sånt då.
Jobb jobb jobb.

-

Skulle behöva ett jobb, en fast inkomst.
Behöver så många nya saker att jag inte ens vet vad jag ska börja med.
Jag har verkligen inte råd med någonting alls just nu.
Leva på sparpengar är inte så enkelt, och soc tänker inte ge mig något ekonomiskt stöd på ett år.
Jag vill försöka starta om på nytt nu.
Jag vill verkligen försöka ta mig framåt, men det är svårt.
En ny lägenhet vore jävligt bra.
En tvåa räcker fin fint, om hyran inte är över 5000 kronor i månaden, och det är typ omöjligt att hitta.
Fast fast fast.
Men jag försöker verkligen, tro mig.
Men vissa dagar går verkligen inte.

-

Frustration.

-

Nu drar jag till Cypern en sväng, vi ses!

-

Människor tycker att jag har ändrats, men jag tycker människor har ändrats.
Eller visst, till viss del har jag väl ändrats och fått nya perspektiv.
Jag är trött på alla spel helt enkelt.
Bättre att vara ärlig och säga till på en gång än att vänta?
Förut har jag väl alltid varit lite sån att jag låtit saker vara, för jag vill inte vara den som är den.
Men nu har jag börjat säga ifrån, och säga till när någon har gjort fel eller så.
Och då tycker människor att jag har blivit helt annorlunda?

Jag känner mig som en främling bland mina vänner.
Eller som ett spöke, jag syns inte.
Jag kanske aldrig har synts förut heller?
Mitt sällskap kanske inte är så roligt?

Eller är jag bara vilsen?
Eller ser jag saker som jag inte lagt märke till förut?

Jag känner mig bara otroligt ensam.
Väldigt, otroligt mycket, ensam.

Och ledsen.