-

Jag har en plan, jag vet bara inte riktigt hur jag ska börja.
Planen är i alla fall att hyra ut lägenheten i andra hand och jag flyttar vidare.
Jag är väldigt intresserad av att kanske flytta till Australien i ett år, men jag känner mig inte helt säker på hur jag ska börja, vad som ska göras, hur man fixar ett jobb och en bostad.
Jag funderar även på om jag bara ska flytta till en annan stad, eftersom staden jag bor i nu inte har något mer att ge mig, och jag vill inte ha något av den. Här finns det bara gott om dåliga tider, minnen och ett liv jag vill lägga bakom mig. Så, om jag vill flytta härifrån, vilket jag vill, ganska omgående, så måste jag ha någonstans att ta vägen. Jag kommer vara kvar här i minst två månader till, då jag ska plugga upp mina gymnasiebetyg. Så jag undrar om jag kanske ska söka en utbildning, någonstans i Sverige, och bo i en studentlägenhet/rum, jag kommer inte behöva ta ett massivt studielån då jag kommer få in pengar från att hyra ut min lägenhet i andra hand. Men jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra. Just nu så är jag väl mest insnöad på att flytta från Sverige helt och hållet, ett år eller två.
Eller så sitter jag kvar här, i den här staden, och dör bort i det tomma intet.

-

NEJ, det här är inte okej Sverige!
Hur fan lyckades SD komma in i riksdagen?!
Vet människor ens vad dem röstar på?
Jag skäms.

-

Nu är klockan sju på morgonen och jag har inte lyckats somna än.
Jag ligger bara och tänker... nästa steg... vad är nästa steg? Vad gör jag nu?
Jag saknar ihjäl mig, det gör jag.
Det gör bara så förbannat jävla ont att jag får panik och kan inte andas och dunkar huvudet i väggen.

Vidare ska man. Men hur?
Vad gör jag nu?
Jag är deprimerad. Kan inte hantera verkligheten riktigt längre.
Ser ingen poäng med nåt längre, fast det har jag väl nästan aldrig gjort, men nu, nu gör jag det inte ens lite.

Ska jag fortsätta slåss mot arbetsförmedlingen eller bara böja mig och suga deras kuk?
Jag kanske borde sluta ligga handikappsförlamad i sängen och gråta.

Men just nu ser jag inget som kan ta mig ur det här mörkret, eller vad man säger.

-

2007/09/07 - 2010/09/13
<3

-

Kära arbetsförmedlingen,
Jag har en fråga till er, en fråga jag gärna vill ha svar på.
Jag har aldrig klagat, sagt emot eller gnällt, när ni har skickat iväg mig, eller begärt att jag ska skicka ansökningar till jobb som jag inte är kvalificerad för.
Jag har aldrig missat ett möte, som ligger två timmar hemifrån mig, och kostat mig sjuhundra kronor i månaden. Jag har aldrig vägrat att söka ett jobb, ett jobb som har krävt att jag ska antingen vara spansktalande, finsktalande eller ha en treårig utbildning eller yrkesvana av.
Jag har gjort precis allt ni har krävt av mig.
Jag tog inte ens ledigt när min mamma gick bort i cancer förra året, utan det var min dåvarande handläggare som begärde att jag skulle få vara hemma och sörja. Han är den enda vettiga jag har haft under dem 15 månader jag har varit arbetslös.
Nu, när jag olyckligtvis måste avliva min katt, det enda kvarlevande jag har sen min mamma gick bort, min katt, som var mammas katt, som har cancer, då blir jag nekad ledighet.
Ni förväntar er att jag ska gå på ett möte, en halvtimme efter att jag precis tagit bort något jag älskat så högt, för att jag än en gång ska sitta och lyssna på någon som berättar hur man skriver ett bra CV. Om jag inte går på det mötet, då kommer jag få frånvaro.
Jag begär en dag ledigt, en dag till att få sörja, att få vara hemma, att få bara vara jag.
En dag, för att mitt liv går sönder och jag försöker klara mig så jävla bra jag kan ändå.
Så min fråga är; bryr ni er ens om individerna ni ska hjälpa? Det är erat jobb att hjälpa oss arbetssökande. Om jag hade haft jobb, då tvivlar jag starkt på att min chef hade nekat mig ledigt EN dag.
Jag sörjer. Jag går under.
Och allt ni vill att jag ska göra, är att lära mig skriva ett CV och söka spansktalandejobb.

Tacksam för svar.
Sussie.

-

Men det är ju inte bra, det är inte bra någonstans.
Jag försöker verkligen överleva, jag försöker verkligen tro att det kommer gå bra.
Men varje gång jag tror att jag kan andas så händer något som får mitt hjärta att stanna.
Livet är helt enkelt orättvist.
Jag förstår inte varför det som händer ska ske just stackars lilla mig.
Men jag ska inte beklaga mig, för jag vet att ingen lyssnar ändå.
Jag ska inte tycka synd om mig själv.

Men jag förstår bara inte hur livet kan vara så förbannat jävla orättvist?
Jag tycker jag har varit med om allt man kan vara med, om inte för mycket.
Men nu ska en till dö av cancer?
Jag hatar cancer. Jag hatar ordet. Jag hatar sjukdomen. Jag hatar allt som har med cancer att göra. Jag vill vara glad, vill fortsätta klara livet, men vad kan jag göra när allt tas ifrån mig?
Så länge jag har tak över huvudet och mat på bordet borde jag väl hålla käften?
Men det är inte så jävla enkelt.
I december vet jag inte ens om jag har någonstans att bo.
Om tre dagar kommer någon jag älskar djupt och innerligt av hela mitt hjärta tas ifrån mig.
Och jag ska vara okej med det?
Det är så livet fungerar?

Jag vill verkligen, djupt och innerligt vara den person jag en gång varit, den där glada, positiva, inte rädd för nåt personen. Men nu känner jag mig mest bitter, jävligt ensam och otroligt cynisk.

Om jag dog innan så är det inget jämfört med hur jag dör nu.