-

Jag är ensam.

-

Och mitt i allt dåligt så händer äntligen någonting bra, för min del!
Har eventuellt fått en praktikplats på ett bageri/lunchställe i Norrtälje, hur bra är inte det!

-

Imorse begav jag mig mot Stockholm och hälsade på momsy på sjukhuset/vårdhemmet.
Det känns bra att hon får den vård hon behöver nu och blir lite ompysslad.
Efter att ha varit där några timmar begav jag mig hem igen.
Gick och handlade lite på ica och så.
När jag kommer hem hör jag hur grannen skriker på hjälp helt hysteriskt.
Jag ringer på dörren och frågar vad som hänt, men hon hör inte vad jag säger och fortsätter skrika på hjälp. Dörren är låst så jag kommer inte in, så jag går till grannen mittemot henne och frågar fall hon har en nyckel, och det hade hon. Vi tog oss in hos grannen och det visade sig att hon hade ramlat klockan elva på förmiddagen (jag kom hem runt halv fem), och hon hade skadat höften så hon kunde inte ta sig upp. Jag ringde efter en ambulans och berättade läget och dem kom relativt snabbt, eftersom vi bor typ trehundra meter i från sjukhuset.
Jag stannade kvar och satte på henne en kofta eftersom att hon frös.
Sen begav jag mig upp till min lägenhet och gav katten mat.

Mycket kan hända på kort tid.

-

Och allt faller ihop och jag vet inte vad jag kan hålla fast i.
Nej, det är inte bra alls, någonstans, längre.

-

Godmorgon folks.
Det känns så fruktansvärt meningslöst att gå upp halv åtta en vardag när man inte pluggar eller har jobb. Så nu sitter jag här och är trött. Brukar gå upp vid nio annars, så en timme mer eller mindre gör väl inget. Sigh. Försöker komma på vad man kan göra så här tidigt på dygnet. Blogga tydligen, det är ju... bra?
Ska nog bege mig ut på en långpromenad. Härligt kyligt i luften.

-

Helvetes jävla skit fan död åååh!
Va på möte nyss på arbetsförmedlingen, där jag blev erbjuden att ta del av Jobbgaranti.
Läckert! Tänkte jag.
Men i helvete heller. Går jag med i det, så får jag 2500 kronor i månaden (700 kronor mindre än vad jag har nu), och jag måste åka till Stockholm för att gå på möten som går ut på... ingenting.
Och för att ta mig till Stockholm så måste jag köpa ett busskort som kostar sjuhundra kronor, sen ska momsy ha 1200 kronor för att jag bor hemma, och sen ett mobilabonnemang på 300 kronor i månaden. Kvar till mig blir då... 300 kronor, i månaden!
Någon mer än jag som tycker att det här är fan helt sanslöst?
Och 2500 kronor är fan ingenting i månaden, Vafan?
Om jag tackar nej, så får jag inget mer stöd från arbetsförmedlingen, vilket leder till att jag inte kommer kunna få pengar från Soc ens.
OH HAPPY FUCKING DAYS!

-

Oslo, here I come?
Funderar på att dra dit ett halvår och jobba.
Här i Sverige kommer man ju ingenvart.