-

Verkar som att det är en hel del som lyckats få denna otroligt konstiga influensa/virus/förkylning, är det år 2010s influensa?
Min börjar i alla fall ge med sig verkar det som.
Nu kan jag i alla fall visa mig ute i en halvtimme utan att behöva slänga mig i sängen som en strandad val när jag kommer hem.
Men den är konstig, denna sjukdom.
Jag kan fortfarande inte riktigt svälja utan att det gör förbannat ont.
Men å andra sidan, jag snorar inte ut min hjärna längre, jag hostar inte upp mina lungor och jag har inte konstiga feberyror om south park.
Annars då?
Jo, jag söker jobb, som vanligt.
Men jag har en bra känsla i magen att snart kommer jag få en anställning någonstans, wo!
Ska nog börja med att plugga upp mina gymnasiebetyg till våren, behöver bara få besked om fall jag blev antagen eller inte. Så det kommer jag pyssla med under våren.
Sen får vi se, jag tror jag tänker säka lite olika utbildningar här och där till hösten 2011, funderar starkt på om det kanske är dags att jag tar tag i socionomutbildningen eftersom det är den som känns så rätt. Synd bara att det är galet svårt att komma in, men jag är en fighter så jag ska banne mig lyckas!
Jg har fortfarande planer på att lämna denna staden, men det är lättare sagt än gjort.
Det är inte många som vill hyra ut en bostad till någon som inte har fast inkomst och inte har haft det på ett bra tag. Men som sagt, jobb. I got a feeling.

-

Nu har jag legat helt däckad i två veckor.
Feber, hosta, halsont, snor, öronont poch slem.
I lördags började mina ögon gegga ihop sig och bli sinnessjukt röda, så jag sa till mig själv att jag sk ringa en läkare om det inte gått över på måndag, idag.
Och det har inte gått över, ingenting har gått över.
Jag lever på ipren, halstabletter och yoghurt.
Men sen läste jag även på iprens grej, att man måste kontakta en läkare om ingenting har gått över inom fem dagar. Oj då, tänkte jag, som knaprtat det som tusan i två veckor, fast max tre om dagen, eller någon gång har det blivit fyraa om jag vaknat mitt i natten hundra gånger för att jag har ont.
Men i alla fall, jag ringde läkare och berätta läget och hon sa att det låter som jag har en virusinfektion som spridits sig till ögonen.
Oh.. yay?
Dem hade inga tider idag, men jag skulle ringa husläkare vid halv fem.
Jag är så trött på vara sjuk att jag minns inte ens hur det är att vara frisk, men det verkar awesome.

-

Imorgon har det gått ett år sen cancern tog mamma.
Ett helt år.

Jag har kommit fram till följande:

- Jag har inte åstadkommit ett skit.
- Jag minns ingenting av vad jag gjort eller vad som hände under det första halvåret efter hennes död.
- Jag är olidligt ensam.
- Jag klarar inte av någonting hur mycket jag än kämpar och försöker.
- Tre liv har tagits ifrån mig på ett år.
- Jag har tappat fotfästet.
- Jag har slutat bry mig.

För att lista några saker, men det är dem som är ständigt pågående.
Det här är inte ett tyckasyndomsigsjälv inlägg.
Det här är ett konstaterande, hur jag ser på mitt liv.
Jag har under ett år sökt över femhundra jobb.
Jag har varit på minst sju intervjuer.
Jag har slussats fram och tillbaka av arbetsförmedlingen.
Jag har inte fått en anställning.
Jag lever på dem sista försäkringspengarna efter mamma.
Jag har unnat mig en resa till Cypern.
Jag behöver ett jobb innan februarimånad är slut, annars åker jag ut.

Jag är så glad för alla runtomkring mig, alla som verkar komma någonstans, som lyckats hitta rätt. Mina vänner som lever sina nya liv, med sina nya bekantskaper, pojkvänner och jobb. Min syster som kämpar som tusan för att gå ner i vikt, min lillasyster som tog det stora steget och flytta till Åland för att studera. Jag önskar er alla all lycka som finns att ge.

Någondag kommer jag nog också vidare.
Jag har inte så mycket kvar att förlora.

-

Det är så kallt!
Och det kommer bara bli kallare!
Inte helt okej med det, vilka är på att dra utomlands några månader?
Sol, värme, stränder och sena nätter.
Prrprr i hela kroppen.
Det gick bra på jobbsökargrejen idag.
Ett café sökte personal så jag passade på att lämna in ett CV, även fast det är galet långt bort.
Men jobb som jobb, jag behöver det.

-

Har verkligen haft fullt upp den senaste tiden.
Det har varit mycket roliga saker som har hänt, vilket känns bra.

Imorgon ska jag iväg på jobbsökardag, eller jobbjakt.
Vilket innebär att man springer runt med sitt CV och personliga brev till olika ställen i Stockholm, frågar om dem anställer, lämnar CV, ber dem skriva på ett papper som visar att man faktiskt har sökt jobb och sen redovisar alltsammans för coachen och resten av dem som kommer medverka. Visst låter det spännande? Nej, det är det verkligen inte.
Det är jobbigt och frustrerande att ständigt få höra nej nej nej.
Men å andra sidan, på fredag ska jag träffa min kontaktperson.
Eller min och min, vi ska fika och se fall vi funkar ihop, vilket jag verkligen hoppas.
Och då får jag en anställning helt enkel.
Men det är inte en heltid, eller ens deltid, så det är ju bra att jag timvikar som barnskötare också, och eventuellt har ett till jobb på gång.
Det här med EN fast anställning på heltid finns bara inte.
Man får ta lite här och lite där.