-

Det är en svacka, det är väl så man säger det på ett fint sätt?
Man kan inte kräka ur sig sina känslor, för helt seriöst, vem fan skulle bry sig egentligen?
Jag vet ju själv att för min del hjälper det inte att prata om saker.
Det får inte känslan eller känslorna att försvinna, det får inte min hjärna att fokusera på något annat.
Jag vill kunna vara enkel, enkel och fri.
Men hur jag än försöker så ligger jag ändå sömnlös på nätterna och sover bort hela dagarna.
Det finns mer jag ville ha svar på. Vad gör man när man har kommit fram till en insikt man inte kan förneka längre? Hur mycket man än vrider och vänder på det?
Hur flyr man ifrån allt?
Alkohol? Droger? Är det det som gör att människan fortsätter?
Överlevnadsinstinkten?

Jag kommer aldrig förstå mig på människor.
För när jag väl tror att jag faktiskt har lyckats hittat någon som tycker jag är värd att ha kvar i sitt liv, så slängs jag bort lika snabbt.
Jag är väl hon den dära.
Och jag bryr mig faktiskt inte ett skit.

Jag har förlorat.
Men jag lever.
Är det verkligen så mycket att hurra över?