-

Det har gått ett halvår nu.
Eller ja, det hade gått ett halvår ganska precis, samma dag som jag fyllde år.

Ett halvår, som jag inte minns mycket alls av.
Det som är nu, kommer jag inte minnas om ett halvår till.

Det känns även som att nu förväntar sig dem flesta att jag ska ha sörjt färdigt.
Men jag har ju inte ens börjat.
Jag vågar inte börja.
Jag gråter hellre sönder och samman, skriker min röst hes och bankar huvudet i väggen då och då, än att börja sörja på riktigt.
Det är väl då det blir verkligt?
Tänk om jag inte kan hantera det?

Jag vill att någon förstår, men jag vet att det inte går.
Jag vill att någon ringer och frågar hur man mår, och mena det.