-

Det är nätterna som är värst.
Det är då det är omöjligt att inte tänka på dig.
Och jag vill inte somna, samtidigt som det är allt jag vill.
Du dyker upp i mina drömmar, hela tiden.
Jag kan inte nå dig.
Så är det i varje dröm, hur dem än är.
När jag vaknar gör det så förbannat ont att jag hellre sliter ut mitt hjärta ur bröstkorgen, än känner hur det slår så hårt att det gör ont, och den totala saknaden, ensamheten, sorgen, ja allt, gör sig påmint på en och samma gång.

Jag kan inte somna.
För jag saknar dig.
Och att veta att du aldrig kommer tillbaks.
Att du aldrig kommer sitta i din soffhörna, äta dina Chrunyostbågar och titta på hem till gården igen. Att du aldrig kommer få träffa dina barnbarn. Att du aldrig kommer att få gå ut i solen igen. Att jag aldrig kommer få höra din röst igen. Allt du missar, allt du gjort och allt du aldrig kommer göra.

Jag har din gamla kofta på mig.
Den du tyckte om så mycket, men som jag tyckte va så ful.
Den har aldrig varit så fin som den är nu.
Den luktar fortfarande du, fast den har hängt undangömd i en garderob det senaste halvåret.