Men det är ju inte bra, det är inte bra någonstans.
Jag försöker verkligen överleva, jag försöker verkligen tro att det kommer gå bra.
Men varje gång jag tror att jag kan andas så händer något som får mitt hjärta att stanna.
Livet är helt enkelt orättvist.
Jag förstår inte varför det som händer ska ske just stackars lilla mig.
Men jag ska inte beklaga mig, för jag vet att ingen lyssnar ändå.
Jag ska inte tycka synd om mig själv.
Men jag förstår bara inte hur livet kan vara så förbannat jävla orättvist?
Jag tycker jag har varit med om allt man kan vara med, om inte för mycket.
Men nu ska en till dö av cancer?
Jag hatar cancer. Jag hatar ordet. Jag hatar sjukdomen. Jag hatar allt som har med cancer att göra. Jag vill vara glad, vill fortsätta klara livet, men vad kan jag göra när allt tas ifrån mig?
Så länge jag har tak över huvudet och mat på bordet borde jag väl hålla käften?
Men det är inte så jävla enkelt.
I december vet jag inte ens om jag har någonstans att bo.
Om tre dagar kommer någon jag älskar djupt och innerligt av hela mitt hjärta tas ifrån mig.
Och jag ska vara okej med det?
Det är så livet fungerar?
Jag vill verkligen, djupt och innerligt vara den person jag en gång varit, den där glada, positiva, inte rädd för nåt personen. Men nu känner jag mig mest bitter, jävligt ensam och otroligt cynisk.
Om jag dog innan så är det inget jämfört med hur jag dör nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fy fan Sussi, för det första så beklagar jag att ännu en person som du älskar har den hemska sjukdomen. För det andra däremot så tycker jag inte att du ska tänka att du inte ska beklaga dig för att ingen lyssnar. Jag lyssnar, om ingen annan. Anledningen till att du inte ska beklaga dig däremot är för att det inte hjälper dig. Du är inte ett offer här, även om det verkligen känns så. De som är sjuka är offren, de som dör av cancer och får sitt liv stulet ifrån dem. Möjligheten till en god framtid, till kärlek, till att njuta av världens många men ack så speciella gåvor. Du är kvar. Trots att du har det förjävligt och att det är hemskt att förlora någon man älskar så finns du kvar. Du har än möjligheten att göra saker du vill göra, att testa nya erfarenheter, att njuta av det goda som finns. Sorger är till för att göra det goda godare. Smärta är till för att göra njutning bättre. Död är till för att göra livet bättre.
Och ja, jag är medveten om hur jävligt corny det ser ut, och att det antagligen inte var det du ville läsa när du såg att jag hade skrivit en kommentar, men jag hoppas att du förstår vad jag menar och tar åt dig av det ändå.
Men... jag ser inte mig själv som ett offer. Och det är det jag är vet alla tänker så fort jag öppnar munnen.. det blir typ som att alla sitter och tänker "jaja, synd om dig", men det är inte det jag vill få ut av det. Jag sörjer att min mamma endast blev 47 år, att hennes liv va så jävla kasst på alla sätt vis och jag beundrar henne för att hon klarade sig så långt hon gjorde. Tills cancer tog henne ifrån oss. Tog livet ifrån henne. Orättvisa, för hennes del. Men självklart sörjer jag att jag har förlorat min mamma.
Nu fumlar jag mest märkte jag.
Det jag försöker svara är att... jag vill kunna prata om det här, utan att känna mig dömd. Jag vill diskutera livet, varför det kan bli så fel för andra, och så rätt för resten, varför cancer finns, vad livet mer kan göra.
Jag är inte ett offer, jag är bara en person som har råkat ut för olycksagliga händelser.
Skönt att du klarade ut det, för det såg synnerligen ut som att du till största del tyckte synd om dig själv. Det var den här linjen som gjorde det: "Jag förstår inte varför det som händer ska ske just stackars lilla mig". Men hur som helst så är det väldigt sant att det för vissa personer bara sker i princip goda saker medan andra bemöts av tragedi efter tragedi, vilket är hemskt. Och även om det antagligen är sant till viss nivå så är det absolut ingen tröst att det antagligen vänder och att karmas hjul går runt, även om det antagligen går i väldigt stora, långsamma varv.
Vi har dom korten vi får i början av spelet att spela med, att ge sig ut ur spelet innebär att låta alla andra vinna och att ge upp på sig själv. Visst, man får förlora ett par (dussintals) partier, men att spela och förlora är tusenfaldigt många gånger bättre än att ge upp tidigt.
Fan hur i helvete förvandlades jag till den här klyschiga, metaforslingande, naiva optimisten?! Helvetet måste fan ha frusit ihop.
Skicka en kommentar