-

Imorgon har det gått ett år sen cancern tog mamma.
Ett helt år.

Jag har kommit fram till följande:

- Jag har inte åstadkommit ett skit.
- Jag minns ingenting av vad jag gjort eller vad som hände under det första halvåret efter hennes död.
- Jag är olidligt ensam.
- Jag klarar inte av någonting hur mycket jag än kämpar och försöker.
- Tre liv har tagits ifrån mig på ett år.
- Jag har tappat fotfästet.
- Jag har slutat bry mig.

För att lista några saker, men det är dem som är ständigt pågående.
Det här är inte ett tyckasyndomsigsjälv inlägg.
Det här är ett konstaterande, hur jag ser på mitt liv.
Jag har under ett år sökt över femhundra jobb.
Jag har varit på minst sju intervjuer.
Jag har slussats fram och tillbaka av arbetsförmedlingen.
Jag har inte fått en anställning.
Jag lever på dem sista försäkringspengarna efter mamma.
Jag har unnat mig en resa till Cypern.
Jag behöver ett jobb innan februarimånad är slut, annars åker jag ut.

Jag är så glad för alla runtomkring mig, alla som verkar komma någonstans, som lyckats hitta rätt. Mina vänner som lever sina nya liv, med sina nya bekantskaper, pojkvänner och jobb. Min syster som kämpar som tusan för att gå ner i vikt, min lillasyster som tog det stora steget och flytta till Åland för att studera. Jag önskar er alla all lycka som finns att ge.

Någondag kommer jag nog också vidare.
Jag har inte så mycket kvar att förlora.