-

Kära arbetsförmedlingen,
Jag har en fråga till er, en fråga jag gärna vill ha svar på.
Jag har aldrig klagat, sagt emot eller gnällt, när ni har skickat iväg mig, eller begärt att jag ska skicka ansökningar till jobb som jag inte är kvalificerad för.
Jag har aldrig missat ett möte, som ligger två timmar hemifrån mig, och kostat mig sjuhundra kronor i månaden. Jag har aldrig vägrat att söka ett jobb, ett jobb som har krävt att jag ska antingen vara spansktalande, finsktalande eller ha en treårig utbildning eller yrkesvana av.
Jag har gjort precis allt ni har krävt av mig.
Jag tog inte ens ledigt när min mamma gick bort i cancer förra året, utan det var min dåvarande handläggare som begärde att jag skulle få vara hemma och sörja. Han är den enda vettiga jag har haft under dem 15 månader jag har varit arbetslös.
Nu, när jag olyckligtvis måste avliva min katt, det enda kvarlevande jag har sen min mamma gick bort, min katt, som var mammas katt, som har cancer, då blir jag nekad ledighet.
Ni förväntar er att jag ska gå på ett möte, en halvtimme efter att jag precis tagit bort något jag älskat så högt, för att jag än en gång ska sitta och lyssna på någon som berättar hur man skriver ett bra CV. Om jag inte går på det mötet, då kommer jag få frånvaro.
Jag begär en dag ledigt, en dag till att få sörja, att få vara hemma, att få bara vara jag.
En dag, för att mitt liv går sönder och jag försöker klara mig så jävla bra jag kan ändå.
Så min fråga är; bryr ni er ens om individerna ni ska hjälpa? Det är erat jobb att hjälpa oss arbetssökande. Om jag hade haft jobb, då tvivlar jag starkt på att min chef hade nekat mig ledigt EN dag.
Jag sörjer. Jag går under.
Och allt ni vill att jag ska göra, är att lära mig skriva ett CV och söka spansktalandejobb.

Tacksam för svar.
Sussie.